Source: 3.bp.blogspot.com via Tina on Pinterest
onsdagen den 1:e februari 2012
Okunnigheten stor om utmattningsdepression
tisdagen den 17:e januari 2012
Tips för 2012
söndagen den 8:e januari 2012
Jag vill ha större acceptans för vår rätt att ha våra egna upplevelser i fred

En person som är väldigt öppen för signaler från sin omgivning och som kanske uppfattar detaljer och stämningar fortare än andra kallas för HSP, highly sensitve persons. Detta lärde jag mig häromdagen via en länk på Facebook.
onsdagen den 14:e december 2011
Vikten av att arbeta med förmågan att lita på andra och på sig själv
Source: razzzyfresh.tumblr.com via Vanessa on Pinterest
Ett område vi ofta glömmer att titta lite närmare på i våra relationer och i vår personliga utveckling är vår förmåga till tillit. Om jag frågar en människa jag möter hur han eller hon har det med sin förmåga till tillit så ser jag oftast ett uttryck i deras ögon som liknar ett frågetecken. Frågan betyder ingenting för dem eller är svårttolkad.
Frågar jag istället "Litar du på andra människor?" får jag oftast svar i stil med: "Jag litar på andra människor som förtjänar att jag litar på dem." Då undrar jag alltid om just den personliga nivån där just du bestämmer dig för att en människa förtjänar eller har förtjänat din tillit dvs att du framöver skall lita på personen. Den är ju olika för alla människor och beror i mångt och mycket på om vår livserfarenheter har lärt oss att människor är att lita på eller om vi har erfarenheter som säger oss att andra människor kan man inte lita på det är bäst att bara lita på mig själv.
Hur har du det med din personliga inställning? Vad kräver du för att du skall lita på andra människor om du nu överhuvudtaget gör det? Hur skall de bete sig? Hur vill du att de skall behandla dig? Hur känner du dig i dessa människors närhet?
Eller tillhör du kanske den grupp av människor som hårdnackat lever efter devisen "Själv är bästa dräng" eller "Ensam är stark". Är du en person som känner att allt ansvar ligger på dig och om du inte förmår, orkar eller vill ta ansvar (det händer väldigt sällan att människor i denna grupp hamnar där iochförsig) så är du ofta en person med hög ansvarskänsla, visst behov av kontroll och inte en person som i första laget känner efter om du orkar/kan eller vill ta ansvar. Du bara gör det för att så har det alltid varit.
Då är det kanske dags att börja arbeta med din tillit till andra människor? Om inte annat för att börja avlasta dig själv och visa dig själv lite mera omsorg.
Alla är värda att bära en känsla av tillhörighet!
Är jag önskad? Är jag älskad? Är jag omtyckt och efterlängtad? Frågor vi alla ställer oss under olika faser i livet. Frågor vi behöver svar på! Frågor som följer oss på vår vandring genom livet.
Många människor tycker att det är saker som vi alla skall kunna ta för givet. Många kan verkligen inte ta detta för givet. Lever inte i en sådan gemenskap eller äger inte förmågan att känna tillit till gemenskapen som finns där runt omkring dem. Fler än vi tror har tappat bort denna tillit på sin vandring. Tyvärr!
Vi behöver förstå vilka dessa är och vi behöver anstränga oss för att säkerställa att vi tydligt bjuder in dem i vår varma, kärleksfulla gemenskap. Först då har de en trygg famn att vila i.
Finns inte denna trygga plats i en människa kan vandringen upplevas som omöjlig att fortsätta. Det finns helt enkelt ingen väg att vandra längre och i denna förtvivlan blir valen suddiga. Människan desperat och förblindad av ensamhet.
Det kan vara känslan av att inte höra till någonstans under tonårstiden. Det kan vara mittlivskrisen som spökar och det kan vara en obestämbar känsla av olust inom oss bara. Det kan vara det unga paret som begår självmord tillsammmans, mannen som av ekonomiska bekymmer tar sitt liv, kvinnan som sakta går ut i det stora blå och sjunker för evigt. Alla söker de en evig frid som borde gå att finna här på jorden. Men ibland är det svårt att finna vad man söker helt enkelt! Vi måste alla öppna våra ögon och göra vad vi kan!
Source: easymakesmehappy.blogspot.com via Calipso on Pinterest
Gråtens historia

Under medeltiden och antiken grät vi utan skamkänslor eller känsla av förlägenhet. Tårarna rann obehindrat och snyftningarna var högljudda. Senare under 1700-talet var känslans språk; tårarna, fortfarande ett stark språk som sågs som ett tecken på en människas förmåga att känna empati och medkänsla. Man kan säga att tårar sågs som ett tecken på social kompetens.
"Historiskt sett har gråten ofta förknippats med förmågan till medkänsla. Att själv kunna känna stark och kunna uttrycka detta. Människors förmåga att gråta reflekterar våran förmåga att se sorgen, smärtan eller nöden hos en annan person eller levande varelse. Lowen tror därför att förmågan att gråta är grunden för förmågan till medkänsla. De som inte kan gråta har i någon mening stängt av kontakten till sina medmänniskor."
(Claes Ekenstam)
Men synen på gråten förändrades. På 1700-talet skulle gråten vara värdig, stilfull, stram eller fridfull. Man förordade en mer behärkad och "vacker" gråt. Gråten var dock fortfarande ett tecken på sensibilitet och visade på en förmåga till empati. Gråten hade hög status.
Tårarna skulle dock inte vara koketta eller hysteriska. Plötsliga hopp mellan skratt och gråt sågs som hysteriskt och var möjligtvis något konstnärer eller kvinnor kunde syssla med men inte värdiga män. Personliga misslyckanden och privata sorger grät man inte längre offentligt för.
Synen på gråten fortsätter att förändras med industrialiseringen man går från att gråta behärskat till att gråta är ingenting man gör. Att gråta ses som en svaghet och som en förlorad kontroll och i värsta fall ett tecken på ett sammanbrott. En man som gråter är ingen man. Sällsynta tårar och bortträngda tårar blir istället tidens tecken på manlighet och styrka. Kvinnor, som fortfarande gråter, får etiketter som sentimentala, lättrörda, hysteriska och ibland nervsvaga. Männen visar överseende.
”Förr grät både män och kvinnor öppet. Män grät hejdlöst utan skam. Hög som låg – kungar som drängar. Kvinnor än mer. Men i början av 1800-talet hände något i samband med industraliseringen. Den moderne mannen gör sitt inträde – våra dagars manlighetsideal om den tuffe hjälten, bergsklättraren och idrottaren utvecklas till en social konstruktion som dagens män fortsatt tvingas anpassa sig till. Mannen blev en fungerande maskin bland andra maskiner. Den som inte klarar det blir psykiskt ”sjuk” eller flyr från kraven med hjälp av alkohol eller narkotika. Risken är väl att nu också kvinnor i jämlikhetens tecken måste begränsa sitt känsloliv på samma sätt.”
(ur "Gråtens historia" - Leva med smärta nr 1/2005)
Att släppa fram tårar anses inte vara ett sätt att släppa fram jaget utan snarare ett sätt att försvaga jaget.
Tårar är ett sätt att uttrycka sorg men inte det enda. Sorg kan även uttryckas via känslor av tomhet, trötthet, ångest, rastlöshet, vrede mm. Hur har vi det egentligen med vår syn på gråten och tårarna i vårt samhälle av idag?
Ser vi gråt som en sociall kompetens och en förmåga till empati?
Är rödgråtna ögon för dig ett tecken på hög sensibilitet och medkänsla eller är det ett tecken på svaghet och sentimentalitet?
Är det okey att gråta offentligt? På jobbet? Eller skall vi helst gråta hemma, i sovrummet så att barnen inte ser och hör?
"Bättre att gråta ut, än att ständigt sucka"
jugoslaviskt ordspråk
Rödgråtna hälsningar
Tina Peldán
En dag med insättningar på livskontot
Idag satt jag in en sovmorgon på livskontot. Orsak jag ville skörda pigghet.
Kram
Tina Peldán



